Min vän Brian

Jag måste få berätta om min vän Brian som jag lärt känna under sommaren. Fick besök av honom tidigare ikväll och jag känner sån värme när jag ser honom.
Det kanske låter konstigt men låt mig förklara. Det är en äldre farbror på 76 år som har en underbar hund som heter Boo. Han är en "rescue dog" han bodde hos en familj som inte var så snäll så djurrättsföreningen tog hand om honom och han hamnade så småningom hos Brian. Min Mandy älskar honom och varje gång de ses så är det full rulle. Tom Guinness tycker om honom och det är så roligt att se dem leka. det tog ett tag för mig att komma honom nära men nu så litar han på mig och är glad och gosar med mig.
Men nu till Brian. Som jag sa är det en farbror på 76 år men han verkar o ser mkt yngre ut. Pigg och glad och tar ut Boo på många och långa promenader. Vi träffas nästan varje dag runt 12 tiden vid en fotbollsplan och vi snackar alltid en massa. han påminner lite om min pappa så det är kul att träffa honom. Han är väldigt snacksalig och verkar ensam ibland. Me vi pratar om allt och en sak som har kommit upp är historia och böcker. idag berättade han att han hade en bok som han bara älskade. En bok om persien och grekisk historia. tydligen en väldigt komlicerad bok så jag själv var föga intresserad men jag märkte att den betydde mkt för honom så jag sa att min Martin är intresserad av de sortens böcker. Så ikväll kom han förbi med boken till Martin. Vi bjöd på té och vovarna lekte lite, snackades massor. till slut fick jag säga att våra hundar behövde gå ut och att vi kunde göra sällskap. Vi hade en trevlig kvällspromenad pratade lite mera om ditten o datten sen skildes vi åt. När jag kom hem visade martin boken som han hade fått, inte lånat. Det fanns en inskription i boken där det stod att det var en fin bok till en fin son med kärlek från pappa. Hans son är 47 år och bor hemma med honom efter ett misslyckad äktenskap. Brian är för snäll för att sparka ut honom och gör allt för sonen. det gjorde ont i mitt hjärta när jag såg vad han skrivit för boken var ju till sonen och han uppenbarligen inte uppskattade den. Martin däremot var väldigt tacksam och ser framemot att läsa den. Vi tycke bara att det var lite tråkigt att han kände att han ville ge bort den till en "främling".
Ja ja det var lite om brian men det finns mkt mer att berätta, det är en go man med en väldigt vänlig själ och han har så mkt att berätta. jag uppskattar våra möten och vi skojar ofta om att vi får sluta träffas på detta vis för folk kanske börjar undra. haha, svårt att förklara vem och hur han är men jag är väldigt glad att ha stött på honom och hans fina hund Boo.

kram

detta är sann kärlek!

Önskelista

jag har blivit ombedd att skriva en önskelista så här kommer den!

Pärlörhängen, (då jag har tappat det ena som jag redan har)

systemkamera (haha vdå man kan väl önska)

ny laptop (då min bara dummar sig)

playstation3 spel (Modern Warfare 3)

Batteridriven ringklocka till dörren

väderstation el bara en enkel temeraturmätare

Målar grejor

Virkbok

Symaskin

(lite att klura på kommer jag på nåt mer så skriver jag mer)

Min lilla stad Atherton

Detta är lite info från wikipedia om min lilla stad. (jag har fuskat med översättningen så det kan låta lite konstigt ibland men men)



Atherton (invånare 20.300) är en stad i kommunen Wigan, i Greater Manchester, England, historiskt en del av Lancashire. Det är 6 miles (9,7 km) öster om Wigan, 2 miles (3,2 km) nord-nordost om Leigh, och 9 miles (14,5 km) nordväst om Manchester. För omkring 300 år från det 17th århundradet Atherton kallades Chowbent, som ofta förkortades till Bent, stadens gamla smeknamn.
Tillsammans med angränsande Shakerley har Atherton förknippats med kolbrytning och spik som tillverkats sedan 14: e århundradet, uppmuntrade av sina hällar av kol. I början av 20-talet var staden beskrevs som "centrum för ett distrikt i gruvor, kvarnar bomull, och järn-verk, som täcker ytan av landet med sina okonstnärligt byggnader och miljöer, och kopplas samman med den lika osköna bostäder för folket "[2]. Atherton sista djupa kolgruvan stängdes 1966 och den sista arbetsdagen bomull kvarnar avslutades under 1999. Idag är staden är den tredje största handelsplatsen i kommunen Wigan, nästan 20% av de sysselsatta i området arbete inom parti-och detaljhandeln, även om det fortfarande några viktiga tillverkningsindustrin i staden.
Bevis har upptäckts av en romersk väg som passerar genom området, på den gamla vägen mellan Coccium (Wigan) och Mamucium (Manchester). Efter den anglosaxiska invasionen av England, Atherton, som bygger på och omkring sju bäckar, blev en del av herrgården i Warrington tills den normandiska erövringen, då det blev ett township eller Vill i den gamla socken Leigh. [3] Sedan 1974 staden har varit en del av storstads-staden av Wigan, en kommun distrikt Metropolitan län Greater Manchester.

vad ska man säga?

har inte skrivit på hela sommaren. För jag har inte så mycket att skriva om. Livet har sin gilla gång och jag tror inte jag har ett så intressant liv att skriva om. Tror inte heller att det är så mycket att läsa om för er där ute då jag inte får så många kommentarer så...
men iallafall för er som ändå tittar in då o då så kan jag säga att denna sommar har varit slö. Det är min första sommar här i UK och den har varit minst sagt seg. det har inte hänt så mycket. Jag går ut med hundarna i den lilla skog som finns. Det är nåt jag saknar, jag saknar den svenska skogen. Särskilt nu när hösten börjar nalka sig. Saknar gottsundagipen och mina små smultronställen där jag kunde gå och plocka trumpetsvamp och blåbär. Saknar att hoppa på moppen och åka o fika med mamma och pappa. Titta förbi min vän J och snacka lite skit. Saknar även mitt städjobb på Ikea där jag hade fina arbetskamrater.
Men jag kan berätta att jag härom veckan var på en intervju för att få mitt NINO. (national insurance number). Det kom på posten för några dagar sedan så nu kan jag äntligen försöka mig på att söka jobb. Då jag är lite känslig så kommer jag i första hand söka deltid, dels för att jag behövs hemma hos hundarna då Martin jobbar så mycket. Och dels för att jag är stresskänslig och att arbeta i ett nytt land kan vara lite stressigt i början.
det kanske låter som att jag inte trivs här men det är fel. jag trivs och mår bra här. Ångrar inte att jag packade mina tillbehörigheter och flyttade hit. Martin är underbar han är min allra bästa vän. Elsa trivs här också. Hon har blommat upp och jagar möss och fågelungar för fullt. Hon håller sig till vår lilla baksida och uterummet är hennes! Hon sitter gärna i sin lilla kartong och tittar ut när det regnar eller så smyger hon runt bland buskar o träd.
Har tagit en massa bilder men har inte hittat sladden till mobilen så jag kan inte överföra några än till datorn.
Den 17:e augusti kommer de första vännerna på besök. Sylvia och Bjarne från mitt gamla jobb. Sen runt den 10:e september kommer päronen och stannar en vecka. har så mycket att visa dem och ser fram emot deras besök.

Kan pladdra på om ni vill om nonsens men jag tror det får räcka så länge! kramis