Efter en skön avkopplande påskhelg så var vardagen igång igen. Fick precis före påsk ett samtal från ett företag som var nyfiken på mig efter min intresseanmälan jag skrev på jobbmässan!
Glad i hågen gick jag dit på en intervju, dock smått nervös. I början kändes allt jättebra. Ett bra företag på många sätt men sättet hon pratade på, sättet hon var fick mig att känna obehag. Det var så väldigt "Halleluja"! Frågorna hon ställde var svåra att svara på och jag började känna mig mer och mer nedtryckt. Herregud, det är inte så jävla enkelt när man varit utbränd, kämpar för att komma tillbaka och helt plötsligt står inför en situation där man blir helt ställd mot väggen! Jag har ju ändå varit borta i 2 år. Mina tidigare erfarenheter av intervjuer har varit bra. Jag har känt mig respekterad som person även om jag senare kanske inte fick jobbet, men denna människa.... Aarggh.
Jättedeppig ringde jag en person som jag värdesätter högt för att få lite stöd, uppmuntring. Är ju så duktig på att trycka ner mig själv, hitta fel etc. Men kände besvikelsen i telefonen och pekpinnarna kom farande. Inte riktigt vad jag behövde.... men jag kan ändå förstå att det inte var riktigt menat så.
Försöker förtvivlat kontrollera en ankommande panikattack medan jag lallar runt på stan. Bestämmer mig för att åka hem. Kliver på bussen och möts av denna underbara busschaufför Amos! Han fick mig att må lite bättre om än tillfälligt.
På väg hemåt från busshållplatsen gick jag av en slump förbi kvarterslokalen. Då möts jag av mina "kollegor" i HGF, som undrar om jag inte ska vara med på mötet?? Vaaa?? Jaha ja kul att bli informerad! Rusar hem slänger in allt, går på toa och sen tillbaks till ett möte. Inte vad jag ville just då kan jag säga, grinig trött deppig!
Men det visade sig vara precis vad jag behövde.... fick chansen att tänka på annat och känna att jag kanske duger ändå. =)
Äntligen hemma tog jag en öl med Söta grannen och slöade. Snart är denna dagen slut, tack och lov! Den som började så bra med en sån härlig dröm!
Jaja,
cé la vié!
